Wednesday, February 3, 2016

SEMMEL-CAFÉ 13 och 14 februari

Då är det snart dags igen. Vårt mycket populära och uppskattade "evenemang" eller vad man ska kalla det, som Sandra Ottosson (bagare och delägare i Brukets godaste och då ansvarig för caféet) och jag (Malin Robertson Harén, fotograf och marknadsförare på Not Quite, som även jobbat många år i köket på caféet) hittade på för massor med år sedan och vilket visat sig vara ett vinnande koncept. Folk älskar verkligen semlor!
Vi hittade på massor med nya smaker till semlan och första gången vi hade Semmel-Café så gjorde vi även mini-semlor, så att man kunde ta flera smaker. Vi skar vissa lock som stjärnor och hittade även på en mat-semla a la frutti di mare eftersom både Sandra och jag älskar räkor och andra skaldjur. Semmel-Caféet blev succé och allt tog slut första dagen, precis ALLT var slut och vi fick åka till Konsum i Dals Långed och handla på kvällen när vi städat klart i kök och café. Andra året vi hade Semmel-Café förberedde vi oss noga och bunkrade upp ingredienser och förberedde alla fyllningar dagen före. Vi var på caféet i ottan så att vi skulle hinna baka bullarna och att de skulle hinna svalna då man inte kan ha kall vispad grädde på en varm nybakad bulle. Då är det inte vispgrädde längre. Kruxet var bara att det var mycket svårt att få bullarna att jäsa då det var så kallt överallt. Lösningen blev att stapla plåtar med rullade bullar på drickabackar framför kaminen ute i det annars 10-gradiga caféet. Det var -15 ute och det hade snöat hela natten.
Vi hann klart till kl 11 då vi öppnade, men det fortsatte snöa hela dagen och det var sånt snökaos så att vägen från E45 i Tösse till Fröskog och Fengersfors var avstängd då de inte hann att ploga. Det var till och med svårt för Fengersfors-borna att ta sig utanför dörren. Jag tror vi hade ca 10 besökare den dagen.
Genom åren fick vi rationalisera arbetet och mini-semlorna fanns bara första året, vi hann inte med helt enkelt för det är så många som vill köpa och äta våra underbara semlor. Mitt och Sandras motto var annars i början när vi jobbade med caféet; "Varför göra det enkelt när det går att krångla till?", vi ville hela tiden göra det där lilla extra. Och det har lönat sig. Not Quite Café och Bistro har under 2014 och 2015 blivit utsett som enda café i Dalsland i White Guide som utser Sveriges bästa restauranger och caféer, det är vi mycket stolta och glada över.

Välkommen till Not Quite Café och Bistro 13 och 14 februari kl 11-17. Under Semmel-helgen är även Not Quite Butik öppen kl 11-17 både lördag och söndag. Under lågsäsong är butiken annars öppen onsdag till fredag kl 11-17 och lördagar kl 11-14.

Sandra Ottosson, bagare


Malin Robertson Harén, fotograf











































13 och 14 februari kl 11-17 kommer bagarna på Brukets godaste att bulla upp semlor i långa rader och det kommer som vanligt finnas klassiska semlor och andra spännande och goda smaker. Bland annat den numera klassiska lakrtissemlan som är min personliga favorit. Jag antar att det kommer finnas någon nyhet och även någon slags mat-semla. Vill du veta mer om utbudet så kan du höra av dig till bageriet Brukets godaste på 0532-78 48 20.
























Den populära lakrits-semlan



Semlor, semlor, semlor

2012 års nyhet var  den trekantiga wienersemlan Estelle. Skapad av Marcus Lidén.

Monday, January 11, 2016

Annie Lindgren på KAOLIN i Stockholm















Fat på fot
Fat på fot har förekommit ända sedan tidig bronsålder och är även idag ett vanligt förekommande föremål på våra dukade bord eller i rituella sammanhang. 
Fatet på fot har kommit att symbolisera överdåd, lyx och
teknisk skicklighet.
 
I en serie samlingsutställningar uppmärksammar Kaolin de traditionella keramiska bruksföremålen.
År 2012 stod det vägghängda fatet i centrum, 2010 var årets tema Kopp 
och året dessförinnan Burk med lock
Förra vintern var det åter dags för tekannan att göra comeback och 
vintern 2016 vill vi lyfta fram ett klassiskt praktföremål: Fat på fot
Förutom Kaolins medlemmar kommer tretton särskilt inbjudna svenska keramiker
från olika generationer att delta i utställningen.
 
I gestaltningen av utställningen har vi låtit oss inspireras av den förfallna 
herrgårdsinteriören i Satis House ur Charles Dickens roman Lysande utsikter
Här vakar Miss Havisham i sin brudklänningöver minnet av ett bröllop som
aldrig blev av. Festbordet står dukat med bröllopstårtan i ett för alltid fruset ögonblick,
tjugo minuter i nio.
 
Deltagande keramiker:
Kina Björklund, Katia Colt, Carina Cresta, Åsa Falkenbert, Lisbeth Forsberg, 
Ann-Sofie Gelfius, Marianne Hallberg, Suzzie Holler, Maria Holmberg, 
Monica Johansson, Anne Junsjö, Eva Larsson, Annie Lindgren, Pontus Lindvall, 
Catarina Mårtenson, Sven Möller, Gustav Nordenskiöld, Karin Nyström,
Masayoshi Oya, Rikard Palmquist, Fredrik Persson, Maria Pohl, Mari Pårup, 
Nina Pärnerteg, Frida Runnquist Larsson, Carl Richard Söderström och August Sörenson.
 
 
Välkomna på vernissage lördagen den 9 januari kl. 11-16
 
 
Utställningen pågår tom. den 27 jan.
 
KAOLIN
Hornsgatan 50
118 21 Stockholm
Tel. 08-644 46 00
Öppet: mån-fre 11-18, lör 11-16, sön 12-16

Friday, December 18, 2015

Medlemspresentation 4 av 65: LASSE JONSSON


Lasse Jonsson
Foto: © Malin Robertson Harén


































Intervju med Lasse Jonsson 25 november 2015

Vad heter du?
Lasse Jonsson.

Har du något mer namn?
-Ja men det är väl inte så intressant fast jag har pratat en del om vad jag ska heta faktiskt. Jag heter ju Lars Jonsson, Lars Olof Jonsson i grund och botten, men jag tycker ju att Lars är så svårt att identifiera sig med.

För du är en Lasse eller? Kallades du det när du var liten?
-Ja och jag var ju enveten med det när jag var liten och det var på grund av den här sången "Är du vaken Lars?" och den hatade jag.

Lars och Lasse har ju väldigt olika karaktär så jag förstår om du tycker att det är viktigt.
-Ja det är väldigt olika karaktär och för mig är det precis som att det inte är jag själv om någon säger Lars, då är det banken liksom. Samtidigt kan jag tycka att Lasse då, vad får man för association till det? Själv har jag alltid varit positiv till det för jag tycker att det låter som glass, en lastbil med glass har jag alltid tänkt på, sådär naivt positiv. Så det tycker jag har varit bra för mig och är nöjd med det. Och sen så finns det en uppsjö andra konstnärer som heter Lars Jonsson, till exempel en jätteskicklig fågeltecknare som har gjort jättefina böcker så jag känner mig utkonkurrerad på Lars Jonsson, så Lasse Jonsson kanske inte är så dumt, eller är det det?

Nej det är jättebra.
-För då tycker jag liksom så här, att då finns det väldigt mycket s i det, men det gör ingenting, då blir det ju mycket s.

Ja, Lasse Jonsson flyter väl väldigt bra.
-Du tycker det? Ja, ett tag så tänkte jag när affärerna gick dåligt att nu ska jag skärpa till mig och heta Lars, men då gick det ändå sämre.

Jaha. Fast man fyller ju sitt namn med sin person.
-Ja, så jag heter Lasse då.

Var är du uppväxt?
-I Vänersborg. Vi bodde på en gård precis utanför Vänersborg så det var 1 km in till stan och den lilla gården låg på en holme ute på åkrarna kan man säga och så var det fem hus där med olika familjer i. Så det var en egen liten värld.

Det låter som Bullerbyn.
-Ja, fast inte så gulligt som Bullerbyn. Det var ett grannhus där de hade sjuka barn som dog hela tiden, jättetragiskt. De hade fem barn och det var bara ett som överlevde och de dog när de var 12-13 år så den biten var så tragiskt. De hade någon ärftlig sjukdom som inte gick att bota på den tiden. Så det fanns kanske ett svart moln i den där miljön som annars var väldigt härlig. Ja så det var ändå en liten värld kan man ju säga.

Vad jobbade dina föräldrar med, hade ni gård med djur och odlingar?
-Nej inget sånt. Det är ju lite kul för det är en väldigt sammansatt miljö men mina föräldrar hade manufakturaffär och sålde damkläder inne i stan. Min farmor hade en kompanjon, en kvinna, affären var från 1898 och farmor tror jag kom med i början på 1900-talet. Så det var en fin dam där som hade den här affären och så behövde hon finansiell förstärkning så då gick min farmor med som kompanjon. Den där affären fanns ju alltid med i alla sammanhang, den låg i centrum vid torget i Vänersborg och hette Ekströms Mode. Så där var jag mycket när jag var liten. Efter lekskolan gick jag dit och satte mig nere i lagret och så satt jag bland skyltgrejerna där och gjorde mina egna skyltfönster. Så det var en trygg värld på något sätt, man hade ju föräldrarna runt om sig och så satt jag och pillade med det.

Så då började du skapa redan då kan man säga.
-Ja, väldigt mycket så ja.

Har du syskon?
-Ja tre äldre syskon, en bror och två systrar.

Gick du gymnasiet i Vänersborg?
-Ja, jag gick samhällsvetenskaplig linje. Vi gjorde mycket teater och sånt under skoltiden.

Var du med på scen eller gjorde du dekor eller vad var din roll?
-Jag fick göra allting.

Fick du eller ville du och tog du på dig att göra allt?
-Nej det var en sån här ansvarsgrej som vanligt då, att på något sätt få ordning och struktur.

Tog du kommandot och började styra upp?
-Ja, kanske... I förskolan, när jag gick där, hade man ju roliga timmen och då var det teater, men jag tyckte inte att jag var så bra skådespelare men det var däremot andra människor där, men så kände jag att jag var tvungen att ta hand om dem så att det blev bra. Jag hade ganska dåligt självförtroende själv och tyckte inte jag var speciellt rolig men de andra tyckte jag var roliga men så tyckte jag att det skulle bli någon ordning på det hela, det fick inte flumma ur.
Lasse Jonsson
Foto: © Malin Robertson Harén






















Okej, ja det blir ju som en slags regissör eller projektledare.
-Ja så var det i förskolan och sen så var jag väldigt dålig i alla ämnen i skolan så roliga timmen var liksom det enda som jag levde för och där fann jag väldigt bra kompisar som var roliga och tjejkompisar som var roliga. Vi hade väldigt roligt med det och sen höll det i sig, det blev dramatik på högstadiet och på gymnasiet också och då gjorde vi Ferdinands bröllop, en fars som dramatikläraren tyckte vi skulle spela och då fick jag huvudrollen där, Ferdinand. Det var kul men det var en sådan anspänning. På premiären var det bäst, då kom jag ihåg mest, sen glömde jag mer och mer, jag var så stressad. Sen så var det ju scenografin då, den var jag ju absolut tvungen att strukturera. Det var ju mängder med scener och då gjorde jag scheman för hur alla skulle bära omkring saker, ut och in, allt det där satt jag och organiserade. Jag var väldigt mycket så att det skulle gå att genomföra storslagna saker, ja så var det. Helst skulle det vara sånt som ingen tror ska gå, då går jag i gång. Det är i och för sig samma sak nu med, med björnar och allt. Antingen ingenting eller också fullt ös så att man nästan rasar. En rolig grej var några tavlor som skulle vara i salongen på scenen och det skulle vara klart dagen därpå så det var nattarbete som gällde och då satte jag i gång och måla de här tavlorna. Då tänkte jag att jag får svajsa till dem och så gjorde jag det och fasiken vad dom blev bra. Det var såna här kluddtavlor men scenografiskt funkade de väldigt bra och på avstånd blev det väldigt mycket liv i dem. Jag började väl, så som jag var på den tiden, väldigt petig, men så fick jag svajsa till det där och så blev det väldigt bra och då insåg jag det att jag får försöka lämna mig själv lite ibland och hitta andra saker som finns parallellt, att man får tvinga sig själv att hålla en viss öppenhet. Alltså dels är man så styrd att det ska gå till på ett visst sätt och då går man ju på säkerhet och på struktur, men det stora finns ibland utanför det där, det styrda och strukturerade. Så det gäller att ha en öppenhet för det, samtidigt som man får värdesätta den andra delen. Det är kvaliteter i båda delarna.

I det här då, körde du ditt i eget race och gjorde allt själv eller delegerade du även till andra?
-Nej, jag gjorde nog jättemycket själv och sen sa jag till de andra vad de skulle göra och då gjorde de det. Det var ju grejer på grejer hela tiden och allt skulle hinnas med och var det nån klänning som skulle göras, så fram med något tyg som skulle draperas, drapera det på personen och så var det klart, lite sådär. Och så hade vi massor med grejer i affären, det fanns tyglådor med sånt som inte blivit sålt och innan det blev damklädesbutik så var det syateljé, men det var ju före jag levde, men det fanns lådor med tyger och annat i källaren som man kunde hitta roliga grejer bland. Man kunde få tag på jättefina tyger och i början av skolåldern så sydde jag som bara den och gjorde prinsessklänningar och allt möjligt och då hade man det här drivet i sig som var så fruktansvärt starkt.

Du tog studenten, vad gjorde du efter det?
-Sen gjorde jag lumpen, det var inte roligt. Jag passade inte in i det och det är lite jobbigt när man lämnar vissa ramar, hur totalt sårbar man blir då. Jag i alla fall. Jag var sjukvårdare, där alla bara ville maska. Under den tiden hade jag bara en längtan att komma därifrån, så efter det åkte jag till Paris och bodde där ett tag och försökte lära mig franska, men jag har inte så lätt för att lära mig språk och jag har lite svårt att slappna av och ta in, så det var lite ansträngt och det är inte bra att vara för spänd när man ska ta in någonting.

Hur kommer det sig att du började arbeta med trä?
-Jag kom in på designlinjen på HDK (Högskolan för Design och Konsthantverk) i Göteborg och då blev det att man höll på med alla möjliga material och jag hade någon idé om att jag skulle vara bred hade jag fått för mig. I och med att jag hade hållit på mycket med tyg och sånt så fanns det ganska starkt, det var många saker som fanns där samtidigt. Bara känslan för material var intressant för mig, jag ville inte låsa mig i något fick jag för mig. Den skolan var inte bra för mig. Det var för låst struktur och det var inte trivsamt.

Hade du en tydlig bild av vart du ville komma eller vad du ville bli och vad du ville jobba med?
-Ja i början var det ju att vara världsförändrare, för då skulle jag bli reklamgubbe och jag skulle inte göra så att folk köpte saker utan jag skulle undermedvetet påverka folk att bli bättre människor. Pretentiöst. Men sen så kände jag att jag skulle bli något slags produktdesigner i alla fall, så jag släppte det. Jag gick bara den utbildningen det första året sen kände jag att det skulle bli lite mer tryggt och mer i sina rötter än att vara en person som skulle rädda världen. Då kände jag att material och så låg mig nära och då ville jag satsa på det.

Är det produktdesigner du kallar dig?
-Ja det blev jag utbildad till. Sedan hamnade jag på Stenebyskolan i Dals Långed och där fick jag en inte så akademisk ingång till saker utan en mer praktisk och det skulle jag egentligen haft från början, det var väldigt synd att det inte blev så. Det hade varit mycket bättre för mig för jag hamnade lite i den där världen där jag kände mig mindervärdig, eftersom jag inte greppade den här akademiska världen och hade inte förmågan att formulera mig på den tiden, på det sättet. Jag fastnade i den här analysgrejsimojsen och tappade bort det här som är jag. Det här att det växer fram någonting ur en lerklump. Jag har inte bestämt från början vad det ska bli, jag har inte analyserat den, jag har liksom bara en fantasiidé och sen får den plussas på med grejer och så blir det någonting, så är det väl lite som jag är och som jag måste ha min utgång först och sen när jag har gjort den här grejen, då kan det vara intressant och se, vad har jag åstadkommit, hur kan det här anpassas på världen. Så det kan man ju säga lite med lekskulpturerna då, att jag tycker det är intressant det här, att det blir en mångfacetterad skapelse man har gjort som har funktionskriterier och såna saker. Och sen den här svårigheten över det, det kan jag vara lite fascinerad över, att jag först har en idé som jag vill genomdriva. Sedan kommer det någon som talar om att den är helt kass för den uppfyller inte säkerhetsfunktioner, då ska ändå min idé överleva i den här fruktansvärda öknen utav restriktioner och så ska den blomma. Att jag har det motståndet, jag vill gärna driva igenom allt det där då.

Efter du då gått lillsnicken på Stenebyskolan ett år 2001-2002, flyttade du då tillbaka till Göteborg?
-Ja jag hade ju bott i Göteborg innan och direkt efter HDK så byggde jag kakelugnar faktiskt, men sen kom 90-talskrisen och då hade folk inte råd att köpa sådana saker under några år och då passade jag på att vidareutbilda mig på Stenebyskolan. Då stod det mellan två grejer, antingen skulle jag till Mariestad och bli modellör eller gå på Stenebyskolan och jobba med trä och på något sätt kändes det som att träet var bäst.

Ditt företag, kan du berätta om det?
-Tredimensionell Form. Först hade jag ett annat företag som hette Jonssons utsmyckning och design och det var en reaktion mot att allt skulle vara så funktionellt och genomtänkt och inte ha en yta. Den känslan fick jag lite när jag gick på HDK, att det skulle vara så in i bomben genomtänkt. Det var väl en protest mot att det bara kan vara på ett sätt för jag tycker att både yta och innehåll är viktigt. Det ena förtar inte det andra utan båda sakerna behövs men det är olika dimensioner av det.

Vad gjorde du i ditt utsmyckningsföretag?
-Det var kakelugnar och så som jag gjorde i det och så hade jag utställningar med kakelugnar i modern tappning. Jag bestämde mig bara helt plötsligt att jag skulle ha en kakelugnsutställning och då kontaktade jag keramiker och fick hjälp med att utföra det jag ville. Utställningen var på Lerverk i Göteborg 1995 så det var ett tag sedan. Jag gjorde även kakelugnar på Gunnebo Slott. Jag hade gått en liten kurs i kakelugnsmakeri i Dalarna och efter det satte jag kakelugnar runt om i hela Göteborg.
Efter jag hade gjort kakelugnarna på Gunnebo så var jag tvungen att göra någonting och då blev jag tillfrågad av en god vän om att göra någonting till deras bostadsgård där ungarna kunde leka. Då hade de hållit på med ett teaterprojekt och det gick ut på att spela teater på en båt i olika hamnar i Bohuslän och eftersom de gjort detta på en båt så var jag inne på det här med skepp när jag pratade med den bostadsrättsföreningen för att få jobbet så då tänkte jag att jag gör en lekbåt. Jag pratade med barnen till mina vänner och fick då reda på att de tyckte om att gå i gångar och det tyckte jag också om när jag var liten. Som jag sa så växte jag upp på landet och var mycket ute i ladan och kröp bland bjälkar och sånt och hoppade i höet och så, så jag har ju mycket av det i mig också, det här med gångsystem, det tycker jag är fascinerande. Så det blev det första Zanzibar-skeppet som hamnade där på en bakgård på Kastellgatan i Göteborg.

Var kommer Zanzibar ifrån, varför heter det så?
-Ja det är väldigt genomtänkt. Jag gillar ord och Zanzibar är för mig är ett mångsidigt ord. För mig är det dans, sen kan det vara en bar där man står och hänger och har trevligt och zanz... det är nåt slags balans, sans och balans, alltså det är nån slags dans i Zanzibar och sen finns ju Babar, det är ju en snäll elefant och så finns ju Zanzibar utanför Tanzanias kust i Afrika, det är ett mångkulturellt samhälle där de inte krigar för en gångs skull, så där har de olika kulturerna samlevt med varandra. Så de sakerna sammantaget gjorde att jag tyckte att det var ett bra ord.
Lekskeppet Svarta Örnen,  Havets Hus Lysekil 

















Varför ville du flytta till Dalsland och Fengersfors?
-Jag var så trött på Göteborg för jag hade försökt engagera mig i samhällsdebatten där och eftersom Göteborg inte utvecklades på det sättet som jag tyckte det skulle göra, eller att de inte tog vara på sina möjligheter, det gjorde mig också knasig. Så till slut var det bättre att inte vara där, för jag mådde inte bra längre och då lyckades jag åka på ett seminarium på Stenebyskolan och så hamnade jag bredvid Annie Rosenblad (ägare av Fengersfors Bruk) under lunchen och Annie var sprudlande och så sa jag att jag var trött på Göteborg och då sa hon, "-Men flytta hit då", "-Men jag har ingen lägenhet" sa jag. "-Men det har jag" sa hon, "vi kan titta på den i eftermiddag." Detta var för tre år sedan och jag bor fortfarande kvar.

Vad tycker du är fördelarna och nackdelarna att ha sin verksamhet här på landsbygden jämfört med Göteborg?
-Det är en mindre miljö här, som är mer lätthanterlig. Det är nog det som är bra. Och så är det en fin miljö och ett cirkulerande kulturliv runtom som kanske ger mig de injektionerna som jag behöver på något sätt. Jag är sådär att jag får tvinga mig till att ta till mig andra saker, men det är ändå viktigt att man gör det.

Varför ville du bli medlem i Not Quite?
-Det var ju det här att vara i ett sammanhang och bredda sig lite.

Vad inspireras du av?
-Ja... naturen. Klippblock, lera... det är lite konstigt när det nu är trä jag håller på med. Trä är inte så formbart egentligen, i ögonblicket, det är ju lera däremot.

Jobbar du enbart med trä eller jobbar du med andra material också?
-Jag har ju jobbat med alla material kan man säga, tidigare, så det kan man faktiskt säga, men jag jobbar bara med trä nu och tycker att trä är mest fascinerande och kanske då mycket beroende på att så mycket lekmiljöer är så torftiga materialmässigt. Alltså att de här skivmaterialen och sådana saker är helt förhärskande och man lägger in gummimattor på alla lekplatser som liksom tar bort allting av det här tillfälliga som jag tycker är så viktigt att man får, så tycker jag att träet har det. Det har ådringar och kvistar och årsringar och struktur som förändras. Jag tycker att det är vackert och det tillför någonting och jag tror att det tilltalar själen mera det här, att man växer som människa om man är tillsammans med material som har en förändring i sig. Det tycker jag är något vackert, att man växer som människa menar jag. Att man får en slags poesi i sig med materialet.

Den senaste tiden är det framförallt ditt lekskepp Zanzibar som du har gjort, hur många sådana har du sålt i Sverige?
-Ja det är 62 eller något sådant.

De produceras på EOH (Espen Oliver Hansen) Snickeri här i Fengersfors, är du med och bygger också?

-Ja delvis, men är inte med i produktionen direkt, jag är framförallt en besiktningsman och det är jag som har ansvaret och det är jag som ser till att det kommer iväg och så.






































Vikingaskeppet Glad
















Jag vet att du även har gjort andra saker. Du har dels gjort kossan som står på Gunnebo Slott.

-Ja den trojanska kon Maj-Ros. Det var ju ett sätt att inte hamna i en nisch, jag kände att jag bara blev en producent som återupprepar mig och på något sätt och vill jag gå in i världar som är intressanta, det är ju det som är det roliga egentligen, när man går in i en värld, så jag ville bredda mig. När jag var uppe på Gunnebo Slott försökte jag sälja ett skepp dit men de ville inte ha det där, det var lite märkvärdigt att det skulle ligga ett skepp där vid slottet då det inte har någon koppling alls till båtar. Då var det faktiskt så här att det var en gammal kompis till mig som sa "-Kan du inte göra en ko?" hade hon sagt till mig tidigare och jag tänkte, herregud du vet inte hur jobbigt det är att göra skeppen men då hade jag varit runt och vandrat runt slottet och så hade jag varit där och jobbat med kakelugnar tidigare, det var därför jag hade kontakten, och så hade jag tittat på slottet och det här nyklassicistiska huset, att klassicismen spänner tillbaka till antiken och det grekiska att det är tympbananfält på framsidan av huset, under takåsen och så tänker man på klassicismen och då blev det att den trojanska hästen kom in när jag gick där bland djuren men så hade de väldigt mycket kor istället så då tänkte jag en trojansk ko skulle ju vara här för de ville ju ha någonting som var en symbol för den bygden och jag ville ge barnen en infallsvinkel på Gunnebo slott och det var det romantiska gårdslivet som skulle illustreras a la 1700-tal och Rosseau. Under det här mötet så kläcker jag ur mig, "-Ska ni inte ha en ko?" och de sa ja. Det är ganska tekniskt avancerat att göra och jag var inte helt säker på att jag skulle klara det och då kommer återigen anspänningen att nu får jag se till att jag göra en ko med allt vad det innebär. Skepp har jag ju gjort många gånger, men en ko är något helt annat, det är ju en miljard grejer som ska funka med den här kon, att den ska hålla, hur ska den vara formad, det var en himla utmaning. Och dessutom så blev det ganska pressat, eller det blev otroligt pressat för det skulle vara klart till ett visst datum. Men jag tänkte en ko ska det bli, den ska vara jättespeciell och det är bara att göra men jag hade jättelite pengar för jag fick inte så mycket i förskott. Men sen sprang jag på olika människor... och så bestämde jag mig för att vara öppen, eftersom jag egentligen är ganska sluten annars, så bestämde jag mig för att nu måste du ändra dig och ha inte det här drivet som när du gör skeppen utan ta in andra människor. Då var jag på KKV i Göteborg på en skulpturverkstad och så öppnade jag mig för andra människor och frågade om de ville vara med och hjälpa mig och då fick jag väldigt bra hjälp. Den killen som hjälpte mig allra mest, han jobbade inte med trä alls, han var grafiker, fransk grafiker, men han hjälpte mig jättemycket fast det var ju inte alltid effektivt jobb som man fick hjälp med, men det var väldigt mycket vilja. Jag fick även hjälp av smeder, textilkonstnärer och en glaskonstnär och jag var ju väldigt inne på att ge den här materialupplevelsen med många infallsvinklar.
Maj-Ros vid Gunnebo Slott i Mölndal.
















Du hann få den klar och det gick bra?

-Ja, det var på timman den blev klar i vanlig ordning. Den blev bra och de blev nöjda och den blev precis som jag hade önskat mig med själva uttrycket och upplevelsen blev till och med lite bättre än jag hade kunnat föreställa mig men samtidigt, "vad är bra?". Bra är när man får en upplevelse och fantasin styrs iväg åt något håll som man inte har tänkt sig från början riktigt. Kon fick en blick som gör att fantasin drar iväg med en. Dels kände jag det när jag var inne i kossan och arbetade och det kunde jag även se när barnen leker i den, att de får en annan förhållning än när de leker på en annan lekplats. Man kan ha den aktiva leken på utsidan och klättra upp på klätterfästen som är formade som löv för det är som att kon har rullat sig i gräset och så har det fastnat löv på henne, där har man det aktiva utanpå kon då, man kan sätta sig på mulen och så. Och sen kan man även gå in i kossan och då kan man gå in i kons fyra magar och man kan också gå fram i huvudet och spana ut genom näsborrarna. Det tycker jag är bra. Att man inte spanar ut genom ögonen utan att det är näsborrarna man spanar ut genom. Ögonen är gjorda i frostat glas så där är det bara dimma, hon lever i sin inre dimma. Och så har hon glasrosor på sig. Samarbetet med glaskonstnären gjorde att vi gjorde glasrosor som vi satte i hål i kon så när man sitter inne i kossan är det som en sakral upplevelse av ljus som faller in genom de här glasrosorna in i kon. En del av hålen är öppna så att man kan kika ut så man inte ska få klaustrofobi, men några av hålen har glasrosor i sig så då skapas det en slags atmosfär därinne som är mysig och magisk. Och det är kul att man kan skapa lite av den meditativa miljön tillsammans med den aktiva miljön som finns utanpå. Det är en kombination av två helt skilda sinnesstämningar som finns inom ett litet område.
Maj-Ros
Maj-Ros





































Har du gjort någon mer kossa än den?
-Nej det var så fruktansvärt jobbigt och jag blev väldigt utarbetat av det.

Nu vet jag att du håller på med ett annat djur.fförn ska vara jättespeciell ochn ja. Jag hade jättelite pengar Men jag tänkte en ko ska det bli, den ska vara jättespeciell och

-Ja nu har jag kvicknat till lite efter några år. Det var så här att norska vägverket var på Gunnebo slott och fick syn på Maj-Ros och då ville hon ha en grej till en vägplats i Norge så då frågade hon om jag kunde göra en älg. Det skulle byggas världens största älg vid en rastplats i Österdalälven som de anlitat en annan konstnär att göra men jag tyckte att det skulle bli lite konstigt med en älg till så det vore bättre med ett annat djur och då kände jag att blåbär är så mysigt, tänk att få göra glasblåbär och så gick jag i gång på det så då blev det björnen Blåbärsmums som har rullat sig i blåbär och är prickig av blåbärsprickar kom till. Det är som ett nålsöga, vissa vill man tränga sig in i och då öppnar det sig som en ny värld där innanför, det är fascinerande. Det är väl så det funkar, drivet i en, man hittar en ingång som är intressant och som talar till en på ett speciellt sätt och då kan man ge järnet där sen, man får så mycket kraft ur det, det är ganska intressant.
Lasse Jonsson i snickeriet i Fengersfors med den första modellen
som visas på Ekomässan i Stockholm.




















Så den björnen håller du på med nu?
-Ja den är i praktiskt taget klar. Vi har börjat med att göra en utställningsbjörn till Eko-byggmässan i Stockholm nu i höst och då gjorde jag den med ihåliga ben istället för kompakta ben. När vi gjorde Maj-Ros gjorde vi den i massivt trä och då blir det väldigt hållbart för då blir det som kraftledningsstolpar som bär den här. Den har nu stått där i fem år och det har inte hänt någonting med träet utan det är lika bra fortfarande, ingen röta eller någonting.
Björnen känns som en väldigt bra symbol för nutiden. Björnen är ett vilddjur som inte enbart är snäll men det finns en välvilja i björnen och jag tilltalas av den här välviljan, att tygla odjuret i en. Att ge barnen en ingång till livet och att träet talar liv med sina ådringar, jag gillar det, det är det som är fascinerande med trä.
Björnen Blåbärsmums





















Så nu ska du börja tillverka den som du ska leverera till Norge?
-Nej det blev ingenting av det för plötsligt så ringer en kvinna från Norska vägverket och säger att det blir en tävling istället och då vann inte jag, det blev några stenblock som vann för de ville inte ha något som konkurrerade med den jättestora älgen som var huvudattraktionen på platsen.

Ska du börja marknadsföra den nu, som ett komplement till skeppet?
-Ja det ska jag. Och så var det så att jag var i Berlin och när jag går omkring där så är det dels massor med björnar på stan överallt för de har tydligen björnen som symbol i Berlin. Jag var bland annat på svenska ambassaden som Gert Wingård har ritat och den var väldigt fin och när jag är därinne ringer de från Tengboms arkitektkontor och frågar om den här björnen för jag hade gjort ett utskick om att den var möjlig att beställa, så den är inritad i bomässan i Linköping 2017 så då ska den finnas där. Så nu ska jag börja utveckla den, dels för att jag tycker att svenska lekplatser är så torftiga och jag tycker att det är så hemskt att vi importerar från Tyskland där det finns företag som gör lite mer hantverksmässiga produkter och jag tycker det är så sorgligt att vi inte vårdar vårt hantverk här i landet och mest tillverkar konstruktionsmässiga lekplatser och inte så många skulpturala och där får min verksamhet en mening, om jag kan tillföra det till nutida miljöer. Tanken är att kombinera hantverk i björnen och är det väldigt intressant för just nu håller man på mycket med träbyggnation i Sverige, det finns en oerhört utveckling i massivträ, man kan bygga hus och till och med skyskrapor i trä, kanske inte skyskrapor men i alla fall 15-16 våningar i trä, för numera kan man göra helt andra konstruktioner med massivträ som tål brand. Trähus behöver inte vara brandfarliga utan betonghus kan vara mer brandfarliga än trä eftersom armeringen smälter i ett betonghus. När man bygger i trä blir det dessutom en väldigt tyst arbetsplats jämfört när man bygger i betong. Man gjuter ingenting utan det är mest skruvande och byggtiden är mycket kortare och inte minst så är det bättre ur miljösynpunkt. Jag hoppas ju att man inte bara kommer bygga modulhus, utan att hantverket får vara med så att vi bevarar vårt kulturarv och där kan björnen vara med och symbolisera det.

Har du några drömmar och visioner med ditt företag och ditt skapande?
-Att må bra. Inte jobba för hårt. Ta in människor som stimulerar och som man kan samråda med på ett bra sätt.

Vill du rekommendera något?
-Jag tycker inte man ska en uppchosad inställning till konst och skulptur, utan att man tar tillvara på materialet som finns nära, runt om en. Att omge sig med ett material som påverkar en att inte bli IS-mördare. Jag tycker att allt man förstår är bra.

Intervjuad och fotograferad av Malin Robertson Harén. Övriga bilder är tagna av Lasse Jonsson

Läs reportage om Lasse i Svensk Byggtidning, klicka på länken nedan. 

Tredimensionell Forms hemsida.